Joyce Carol Oates – Trotzig form

Min vän Moa slängde ur sig lite nonchalant att hon skulle gå och lyssna på Joyce Carol Oates läsa ur sin nya bok. ”Vänta, du sa vad?!” sa jag med gäll röst. ”Joyce Carol Oates? Backa och förklara långsamt. Var? När? Hur?”

Jag ser mig inte som en person som har idoler eller förebilder. Men sedan jag upptäckte romanen Foxfire i tidiga tonåren så har Joyce Carol Oates varit en författare som jag helt tiden har kommit tillbaka till. Foxfire läste jag om och om igen och jag fascinerades så av tonårstjejerna som bildade gänget Foxfire och vägrade följa normen. Snart upptäckte jag många andra av Oates böcker och jag såg henne som en försvarare och berättare av flickor och kvinnors historier. Naturligtvis är hon mycket mer än så (hon berör ämnen som klass, kön, etnicitet och sexualitet, allt med samma djup och elegans) men det var så jag tog henne till mitt hjärta.

Att få se och lyssna på Oates var inte ens något som hade föresvävat mig. Men när Moa berättade att hon faktiskt skulle komma till en bokhandel i Palo Alto så fanns det inget som kunde stoppa mig. Och det var så klart magiskt. Denna fantastiska kvinna var så välformulerad, intelligent och.. och… ja, jag hittar inte orden. Jag var och är helt enkelt star struck.

När vi till slut stod i kö för att våra nyinköpta ex av The accursed signerade försökte jag planera något intelligent att säga, någonting om hur mycket hon betyder eller bara hur fantastisk jag tycker hon är. Men när det blev min tur klev jag fram med kallsvettiga händer och kunde bara säga ”Hello” och ”my I take a picture with you?”. Efter bilden tagits lyckades jag viska fram ”Thank you so much” och försiktigt nudda/klappa henne på överarmen. Herregud, Malin, skärpning!

Moa har också skrivit om vårt möte med Joyce Carol Oates. Eftersom hon är journalist så har hon faktiskt till skillnad från mig återgett de briljanta saker Oates pratade om. Läs här!